Ilska och irritation

"Så mycket som vi ställde upp för dig så får vi den här skiten". Det är vad jag har fått höra. Men allt som jag har gjort för dem då? Alla gånger jag ställde upp? Räknas inte de? Är det meningen att jag ska vara tacksam och glad för allt jag får och samtidigt ge utan att bli uppskattad? Jag gav av mig själv. Jag gav hela mig själv. Det enda jag fick tillbaka var hur fel jag var och hur mycket problem jag hade. Det höll inte. Det fick mig att må dåligt. Jag har avslutat det nu. Jag fick en ganska kraftig reaktion på mitt avslut men det får stå för honom. Jag behövde avsluta det som plågade mig. För mig känns det skönt att det är slut även om jag fortfarande behöver bearbeta en del känslor kring dessa relationer. Jag behöver försonas med tanken på att detta har hänt och gå vidare. Jag behöver dämpa mitt hat. Ja, just nu hatar jag dem båda två. Jag hatar dem för allt de tog ifrån mig. Jag hatar dem för att de berövade mig det sista av min självrespekt. Jag hatar dem för att de sågade av den gren i livets träd som jag så krampaktigt klamrade mig fast vid. Men trädet står kvar. Jag ska klättra upp igen.

Till alla er stackare där ute som har läst det här inlägget: Tack för att jag fick rasa av mig lite av min ilska och min irritation. Jag mår bättre nu. Nu ska jag gå och äta lite jordgubbar... =)