Tar ingen skit...

Jag är van vid att få skit för det mesta. "Hittar du ett fel så är det mitt." The story of my life. Men när jag får skit för händelser som personer jag inte längre umgås med råkar ut för, då tycker jag nog att det går för långt. Hade jag varit troende hade jag sagt att det var de högre makterna som straffade dig. Jag tyckte faktiskt lite synd om dig men det gör jag inte längre. Du är patetisk och kan gott sitta där med din smärta och din tristess. Stå för dina egna misstag. Lägg inte över dem på mig. Jag hoppas att du någon gång vaknar upp och tar dig ur ditt fängelse.

Hemma igen...

Jag är lycklig. Jag mår bra. För första gången i mitt liv upplever jag stunder av total lycka. Jag kan inte nog tala om hur mycket Nalle betyder för mig. Han är verkligen det bästa som hänt mig.

I övrigt är jag hemma igen. Min semesterresa till "landsbygden" är slut. Nu tillbringar jag ett par dagar hemma innan det bär iväg till älsklingens hemort. Jag kände att jag borde vara hemma lite så katten känner att hon är hemma. Varför vet jag inte. Den där katten skulle man kunna flytta till månen utan att hon skulle reagera. Vilket är tur eftersom hon till helgen flyttar hem till min syster i si så där en vecka eller så.

Syster yster förresten...Krya på dig och säg till om du behöver hjälp med något.

Vill ni veta en hemlighet?

Han älskar mig...Hihi...

Sommar, sommar, sommar...

Äntligen semester. Jag har lämnat stan för landsbygden. Jag är i och för sig inte säker på att de som är bofasta här vill kalla det landsbygd...Hihi...

I år slapp jag åka tåg...Jag är så glad för det eftersom tåget som sagt alltid är sent i Herrljunga...Men det är underbart att få åka bil istället...

I övrigt kan jag säga att det verkligen är semester. Jag har precis tittat in på SMHI:s sida. Det väntas regn hela veckan. Typiskt semesterväder med andra ord...Väl mött!

Hjälp...

Vem är jag?

Vad gör jag?

Vad gör jag här?

Varför kan jag inte gå vidare?

Tycker jag så mycket om att plåga mig själv att jag måste älta allt i en evighet?

Varför kan inte jag glömma det som plågar mig när jag ändå glömmer allt annat?

Hur länge kommer jag att stå ut?

Hur länge kommer de jag älskar att stå ut?

Varför gör jag som jag gör?

Varför fortsätter jag att plåga mig själv?

Kan ingen hjälpa mig?

Ilska och irritation

"Så mycket som vi ställde upp för dig så får vi den här skiten". Det är vad jag har fått höra. Men allt som jag har gjort för dem då? Alla gånger jag ställde upp? Räknas inte de? Är det meningen att jag ska vara tacksam och glad för allt jag får och samtidigt ge utan att bli uppskattad? Jag gav av mig själv. Jag gav hela mig själv. Det enda jag fick tillbaka var hur fel jag var och hur mycket problem jag hade. Det höll inte. Det fick mig att må dåligt. Jag har avslutat det nu. Jag fick en ganska kraftig reaktion på mitt avslut men det får stå för honom. Jag behövde avsluta det som plågade mig. För mig känns det skönt att det är slut även om jag fortfarande behöver bearbeta en del känslor kring dessa relationer. Jag behöver försonas med tanken på att detta har hänt och gå vidare. Jag behöver dämpa mitt hat. Ja, just nu hatar jag dem båda två. Jag hatar dem för allt de tog ifrån mig. Jag hatar dem för att de berövade mig det sista av min självrespekt. Jag hatar dem för att de sågade av den gren i livets träd som jag så krampaktigt klamrade mig fast vid. Men trädet står kvar. Jag ska klättra upp igen.

Till alla er stackare där ute som har läst det här inlägget: Tack för att jag fick rasa av mig lite av min ilska och min irritation. Jag mår bättre nu. Nu ska jag gå och äta lite jordgubbar... =)

Mottot för dagen är:

Allting har en lösning utom korven den har två...